Att förlora ett barn går inte att beskriva med ord. Att få besked att nu skall vi stänga av respiratorn är inget som går att beskriva oavsett hur detaljerat vi än skulle berätta. Att sitta i ett rum och få det beskedet är helt fruktansvärt.

Vi människor är tyvärr för egosistiska för att förstå. Vi tänker alltid att detta sker inte mig/oss/vår familj.

Bara denna Covid-19 krise visar detta.

Att berätta om sorg är ännu svårare när någon drabbas, för många drar sig bort. Försvinner bort som en skugga. Allt svårt är jobbigt att prata om.

13.30 Torsdagen den 14/3-19 stängdes Davids respirator ut. Han låg på mitt bröst med sin pappa vid sin sida. Solen sken och himlen utanför fönstret var så blå. Alla moln och himlen som varit grå utanför Rikshospitalet så länge, var borta. De var en magisk dag i Oslo, men inte för oss. Det blev vår värsta dag i livet.

Jag minns att jag sa till Ludvig att David skulle bli en fågel och få flyga fritt. Och vi tror att han gör det, att han är med oss både i hjärtat, i himlen och att han ser på oss undertiden han flyger fritt utan smärta.

Att bli föräldrar till en väldigt sjukt barn är hemskt. Att förlora ett barn är ännu värre, men en liten tröst är att vi iallafall försökte.

Tystnaden är hemsk och fortfarande känner vi panik/rädsla/skräck när vi pratar om allt vi varit igenom. Men tiden går och vi måste leva vidare. Vi är de som förlorat ett barn och ett syskon. Vi ville också visa David som alla föräldrar gör på socialamedier. Men istället för stor dåpsfest, födelsedag, konfirmation, körkort, examen och bröllop blev det begravning och det är det största vi gjort!

Vi är 4 i familjen med bara 3 vid matbordet. För att vara en komplett familj får vi alla vara på graven.

David är vår son,vår prins, det dyrbaraste vi haft och Ludvigs lillebror. Och om det bara hade räckt med vår kärlek till David är jag säker på att han hade levt. För han var älskad från första stund.

 

Del av fotoutstillingen «Sorg i farger».